Jahas,

då har lilla E blivit ett år och fyra månader. Det är livat och fart på hela tiden. Det är lite konstigt att igen bli pappa i sommar. Det har liksom inte riktigt sjunkit in ännu, och gör det antagligen inte heller innan man är på BB och ungen kommer ut. Jag minns fortfarande förloppet på BB när E föddes. Det var magiskt, och det känns som om jag aldrig varit så nära min fru som jag var då. Jag skulle aldrig byta ut de timmarna mot någonting. Så är det bara.

Det  är också konstigt att lilla E ska bli storasyster redan. Hon kommer att vara ungefär ett år och tio månader när det blir dags. Inom ett år kommer jag antagligen att vara helt gråhårig med två tornadon som flyger omkring i lägenheten. Om vi bor i höghus då mera... Det börjar bli dags att flytta ner till marknivå och byta ut råtthå... jag menar småstadsidyllen Ekenäs till landsbygd nära morfar och mormor.

Lilla E är tre dagar i veckan hos sina morföräldrar och får njuta av livet på en gård med hästar, kor och maskiner. Hon gillar verkligen att vara med i stallet och jobba. Japp, barnarbetskraft jag vet. Men hur skall annars ventilationsrör skrubbas rena från insidan? :)

Vid julhelgen satt hon för andra gången på hästryggen, och ungen ser ut att ha hästblodet i sina ådror. Jag kan inte annat än att stå där och se stolt ut med fuktiga ögon.

Jahapp. Det känns rejält och minst sagt motsträvigt att återuppta bloggandet efter en sådan här lång paus... Jag har ofta funderat på varför blogga? Är mitt liv och vad som händer i min tillvaro nödvändigt att blotta ut åt er alla?

På riktigt? Varför har vår vardag blivit så viktig att vi måste berätta åt alla vad som händer när, hur, med vem och i vilka kläder?

Är vår vardag så viktig?

Jag kan bara säga: jo. Om någon får hjälp och stöd av att läsa min blogg så har den väl uppfyllt ett syfte. Å andra sidan bloggar jag inte så hemskt djuplodande om livets mysterier och dilemmat med att vara förälder. För somliga uppfyller bloggandet eventuellt en funktion som tryckutjämnare. En anonym blogg där man får ventilera och uttrycka sig på sitt eget personliga sätt. Om det sedan är positivt eller inte.

Bloggen är kanske lite som en pseudodagbok. Man blottar sig lite, men de allra hemligaste detaljerna skriver man inte om offentligt. De får stanna i dagboken tills man dör. Sedan kan de efterlevande läsa om hur man var och hur man tänkte.

Okej, till pointen. Here we go again... Följande skynkpynk på kommande i juli.

Då har det gått fyra veckor sedan min pappmånad började, och på måndagen börjar den krassa vardagen igen med arbete och allt vad det innebär. Pappaledigheten har varit en tid jag aldrig skulle byta ut. Visst har det varit tungt och jobbigt ibland, men jag har på ett helt annat sätt fått ta del av lillisens uppväxt och utveckling. Jag har också fått vara objektet för hennes små hyss och skämt, för hon är fortfarande en liten skojare.

Under min ledighet började vi också mera testa att sova inomhus i vår säng. Det har gått riktigt bra. Två gånger har jag från köket hört det som ingen förälder varken vill höra eller tala om i efterhand, för sådant händer "inte i vanliga familjer". Det som man inte vill råka ut för att plötsligt höra en duns och därefter ett gråt. Flickan har två gånger trotsat tyngdlagen med given utgång: DUNS-TYSTNAD-GRÅT. Sådant händer. Den som påstår att den aldrig varit med om att barnet fallit i golvet från en säng eller soffa ljuger sämre än Pinocchio.

Tyvärr är den här "ledigheten" nu slut...

Lillflickan har börjat göra saker man inte får göra. Grönväxterna är något som verkligen är intressanta att riva i. Ju mer man säger nej, desto mer river hon i dem. Idag konstaterade jag vår ena garderobsväxt fått sig rejäla åkare. Gissa om inte Skynkpynk tyckte att hon skulle riva lite till i den. Jag har svårt med att måsta upprepa nej flera gånger utan att det går hem. Tålamodet sviktar ganska snabbt. Nå, jag fick i vilket fall som helst klippa ner några av skotten hon misshandlat och medan jag klippte skulle hon också vara med... och riva lite till.

Frun följde roat med hela händelseutvecklingen och konstaterade bara:
" Nå nu vet hon i alla fall att växten är intressant. Tror du att hon kommer att låta bli den i forsättningen?"
"Garanterat om jag jesustejpar fast flickans armar längs hennes kropp kanske det blir lite svårare att riva tag i saker..." tänkte jag lite senare... Det där med jesustejpet kom jag just på. Det är med andra ord inte allvarligt menat.

Flickan är nu 10,5 månader gammal och har gått de senaste tre veckorna utan stöd. Ungen har med andra ord bråttom.

...eller vad som händer då pappan ser efter spädbarnet i moderns frånvaro.

Ok, jag tror jag börjar förstå varför kvinnor överlag tvivlar* på mannens förmåga att ta hand om spädisen (som i detta fall är hela 10 månader gammalt...). De häftigaste vurporna tycks ske under faderns vakande öga... Vakande och vakande. Förstås är olyckan nästan framme under den bråkdels sekund som man skall lägga undan något.

I mitt fall har det hittills skett två nära ögat situationer. Den ena var verkligen en nära ögat situation. Ungen hade just avnjutit sin kvällsvälling i vår säng, och jag skulle lägga min telefon på mitt nattduksbord. I samma ögonblick som jag sträcker mig mot mitt nattduksbord ser flickan något på mammas nattduksbord som hon vill ha. Med fart kryper hon mot nattduksbordet och ser inte att nattduksbordet med skarpa kanter och hörn är ca 5-6 cm från sängen. Ena handen glider ner mellan sängen och nattduksbordet och flickan dyker med ansiktet mot borshörnet... Tiden stannar och jag hinner tänka "där sprack ögat eller ögonbrynet". Tursamt nog är det ögonbrynet som tar smällen, men det träffar inte hörnet utan kanten. Ögonbrynet håller, sväller inte upp och inga blåmärken, bara lite tjut och gråt som varar i 20 sekunder.

Den andra vurpan skedde också den i vår säng efter vällingintaget. I det här fallet skall jag lägga en bok på mammas nattduksbord. I samma ögonblick som boken träffar nattduksbordet börjar skynkpynk hoppa i sängen, nära sängkanten. Jag hinner se att "perkele, nu far hon över" och sträcker mig efter henne, men är lite för sen (åldern sidu). Flickan gör en vacker parabel i luften och ansiktsplanterar (eng. face plant) i laminatet. Flickan måste typ vara spiderman eller något, för återigen klarar vi oss med blotta förskräckelsen och lite gråt.

Ni kan gissa att man känner sig lyckad.

*skrivet med ironi och lite överdrifter

Då har det igen gått två veckor sedan senaste inlägg. Vad skall man skriva om? Lillflickan har börjat sova lite bättre på nätterna och snart kanske jag till och med kan flytta in på heltid i sovrummet. Soffan börjar bli obekväm. Orsaken till att jag använt soffan som säng på vardagarna är enkel: min väckarklocka ringer 6.15. Ibland är det snooze som ringer flera gånger, ibland stiger jag genast upp. Oberoende vaknar frun till ringklockan, och har sedan mycket svårt att somna om. Så, för att hon skulle få den extra timmen att sova, var det bara att flytta ut till soffan.

Senaste veckoslut hade vi pappa-dotterkväll här hemma. Frun och hennes hejdukarinnor hade den årliga ESC-kvällen. Jag bryr mig inte så mycket om ESC och tjejerna träffar inte varandra så ofta mera. Hemma hade vi det bra. Above the Law med Steven Seagal (1988) tyckte Skynkuspunkys att var riktigt roande (de tio minuter vi såg av den). Natten skötte jag också, och det funkade hur bra som helst.

Pappa kan, men inte så ofta... Pappa borde kunna oftare.

Inkommande veckoslut 16 timmar träning i Åbo.

Nu går utvecklingen snabbt framåt. Idag hittade jag bildbevis på att flickan övar sig i att stå på egna ben. Gitarrlådan funkade tydligen perfekt som stöd för händerna. Hon blev 7 månader senaste söndag, och hon började krypa för en dryg vecka sedan. Det mycket intressant att se hur hon varje dag lär sig nya saker och hur hennes motorik utvecklas. Hon har också lärt sig att då hon "tappar" något på golvet lyfter vi snällt upp det tillbaka. Snart får hon plocka upp allt själv...

Det härligaste med lilla tösen är ändå hennes solskenshumör och skojarmentalitet. Hon är för det mesta mycket glad och positiv, så man blir nästan lite orolig när hon har en deppig dag.


Här stretchas vaderna... Jumppan lär ha slutat med en vurppa...


Jag har ett tag undrat över vilken värld min lilla flicka kommer att växa upp i. Samhället och samhällsklimatet över lag i den här världsändan verkar bli mer och mer obehagligt. Populismen njuter av missnöjet bland medborgare, och tongången mot andra kulturer och invandrare tycks bli skarpare hela tiden. Jag kommer att lära flickan tolerans och försöka ge henne en så vid syn på omvärlden som möjligt. Samtidigt måste jag ta mig en funderare på hur vi lever och hur stort fotavtryck vi kommer att lämna efter oss i miljön. Vi lever i ett överflöd av prylar, vi vill ha nya prylar ständigt samtidigt som de gamla slängs bort...

Jag måste återkomma till det här senare. Här kommer det att ta för mycket utrymme.

Nå nu är det verkligen dags att börja gömma undan saker i hemmet. Lillflickans fyrhjulsdrift har kommit igång, och nyfikenheten tar över. Nytt datortorn införskaffat, så inga fingrar lär komma åt fläktar, kablar och annat trevligt.

Vad som bör göras:
- Fixa ett eluttag, det saknar fortfarande täckplatta.
- Tömma eller låsa akvarieskåpet. En del av de små flaskorna innehåller allt annat än trevligheter, såsom t.ex. svavelsyra. Har hört att svavelsyra inte är så värst hälsosamt.
- kortsluta pappas hjärna så att den rebootar och kanske får något vettigt gjort här hemma.

Senaste veckoslut bjöds på en överraskning: frun hade, för att få vila (och kanske min födelsedag till ära) fixat helpension för Skynkpynk hos mina svärföräldrar. Frun fick sova en hel natt och vi fick lite kvalitetstid för oss själva. Man inser verkligen att man ibland behöver lite "vi-tid" när det plötsligt bor en förminskad version av oss själva i vårt hem.

Jag vet att det finns de som inte tycker att småbarn ska lämnas ensamma hos "främmande" och det får de tycka. Själv tyckte jag att det inte var något större problem. Skynkpynk verkar i alla fall ha haft det mycket skojigt hos mommo och moffa. Visst kändes det lite konstigt att inte ha flickan hemma, men det var desto roligare följande dag när vi hämtade hem henne.

Ja, jag vet att det är 3 veckor sedan senaste inlägg och att jag i något skede lovade förändring. Sorry, men det är Barack som fixar changes... och nitar ObL... Ni får bara stå ut med att uppdateringarna är sporadiska.

Under den senaste veckan har lilla Skrynkelpynkel kommit underfund med att armarna är tillräckligt långa för att nå WC-locket under morgonens rumptvätt.

Följande scenarier utspelade sig:
1. Flickan fäller ner WC-locket
2. Blir skrämd av ljudet och börjar storgråta

1. Flickan tar tag i WC-locket och smäller ner det
2. Blir skrämd av ljudet och börjar gråta

1. Flickan tar tag i WC-locket och försöker fälla ner det
2. Motoriken i fingrarna fungerar inte riktigt felfritt så greppet lossnar inte
3. Locket viftas fram och tillbaka
4. Flickan blir förbannad och börjar gråta för att locket inte faller ner med ett skramlande

Man lär sig tydligen mönster på olika sätt.

Det var ju meningen att det igår skulle komma en redogörelse på vad som är bra och dåligt med Crescent Classic barnvagnen. Vintern ställde sina ganska stränga krav på komponenterna, och storleksmässigt är den ett bra alternativ om bilens bagageutrymme inte är det största. Okej, har man en Fiat Punto eller någon annan loppa ryms vagnen inte med.

Vagnens kur:
-skruvar måste spännas ganska ofta för att den skall hållas uppe
-har ett "fönster" av genomskinligt PVC som slits sönder av att kuren fälls upp och ned.
+Har en utvikbar skärm om man vill hålla det lite mörkare för gläisen. Skärmen funkar bra

Bärkassen:
-saknar ventilation i bottnet, vilket lett till att kondens samlats mellan madrassen och bottenskivan. Risk för mögel om man inte tänker på att ta ut madrassen emellanåt. (vi har inte drabbats av mögel...)
-Kan snabbt bli trång om ungen växer snabbt
+Väger lite
+Lätt att bära
+Tar inte så mycket utrymme

Varukorgen:
-Svår att komma åt
+Bra att ha när man handlar, men man skall inte lägga alltför tunga grejs i den.
+Är man langare kan man smuggla knark i den. Nej, jag är inte langare eller pundare.

Hjulen:
-Risk för punktering
+Rullar bra
+Går att fixa om man får punktering
+Luftdäck ger en behagligare känsla
+Lätta att ta av om man måste fixa punktering (japp, punka fixades under hösten)

Ramen:
-Lite väl mycket plast
-Saknar handbroms. Har märkt att i brantare nedförsbackar skulle man verkligen ha nytta av en.
-Plast gillar inte minusgrader -> delar kan gå sönder
+Lätt att fälla ihop
+Väger lite
+Kompakt
+Stadig

Min fullständigt subjektiva bedömning om vagnen:

Ett bra alternativ om man vill ha en liten och lätt vagn som ändå är rymlig. Lite som Dr Who's telefonkiosk. Plastdelar är inte att föredra i arktiskt klimat, vilket ingenjörerna i Sverige borde vara medvetna om. Okej, i Skåne är de kanske inte vana vid att det faktiskt kan bli kallt på vintern. Priset var kanske lite i högsta laget med tanke på att den har några brister som kunde ha undvikits om man använt andra material.

Betyg: Fyra bajsblöjor av fem möjliga.

Söndagens verkstadsbilder


Skruv som hade skruvat loss sig och borde sitta här


Egen viritys  á la svärfar för att kunna fälla ihop vagnen efter att en plastögla kraschat i kylan
Svordomarna fastnade tyvärr inte på bild...

Däremot de här fina paketen

Nej, det är inte haschkakor eller heroin. Det är mixad sej som ska bli barnmat.