Då har det gått fyra veckor sedan min pappmånad började, och på måndagen börjar den krassa vardagen igen med arbete och allt vad det innebär. Pappaledigheten har varit en tid jag aldrig skulle byta ut. Visst har det varit tungt och jobbigt ibland, men jag har på ett helt annat sätt fått ta del av lillisens uppväxt och utveckling. Jag har också fått vara objektet för hennes små hyss och skämt, för hon är fortfarande en liten skojare.

Under min ledighet började vi också mera testa att sova inomhus i vår säng. Det har gått riktigt bra. Två gånger har jag från köket hört det som ingen förälder varken vill höra eller tala om i efterhand, för sådant händer "inte i vanliga familjer". Det som man inte vill råka ut för att plötsligt höra en duns och därefter ett gråt. Flickan har två gånger trotsat tyngdlagen med given utgång: DUNS-TYSTNAD-GRÅT. Sådant händer. Den som påstår att den aldrig varit med om att barnet fallit i golvet från en säng eller soffa ljuger sämre än Pinocchio.

Tyvärr är den här "ledigheten" nu slut...