Jahapp. Det känns rejält och minst sagt motsträvigt att återuppta bloggandet efter en sådan här lång paus... Jag har ofta funderat på varför blogga? Är mitt liv och vad som händer i min tillvaro nödvändigt att blotta ut åt er alla?

På riktigt? Varför har vår vardag blivit så viktig att vi måste berätta åt alla vad som händer när, hur, med vem och i vilka kläder?

Är vår vardag så viktig?

Jag kan bara säga: jo. Om någon får hjälp och stöd av att läsa min blogg så har den väl uppfyllt ett syfte. Å andra sidan bloggar jag inte så hemskt djuplodande om livets mysterier och dilemmat med att vara förälder. För somliga uppfyller bloggandet eventuellt en funktion som tryckutjämnare. En anonym blogg där man får ventilera och uttrycka sig på sitt eget personliga sätt. Om det sedan är positivt eller inte.

Bloggen är kanske lite som en pseudodagbok. Man blottar sig lite, men de allra hemligaste detaljerna skriver man inte om offentligt. De får stanna i dagboken tills man dör. Sedan kan de efterlevande läsa om hur man var och hur man tänkte.

Okej, till pointen. Here we go again... Följande skynkpynk på kommande i juli.